Trött på allt detta

Dagens inlägg kommer allra främst handla om mig själv och hur jag ser på den svenska sjukvården!
Till att börja med så ska jag skriva att nu under de senaste dagarna har jag haft så ini helvetes ont i mina ben, visst jag har mina smärtstillande tabletter. Men hjälper dessa nu i detta läget då jag har så sjukt ont? NÄ inte ett jävla dugg! Har nu nått den här punkten var jag har så pass sjukt ont att jag knappt kan sova alls. I vanliga fall då jag har ont så sover jag nästan hela tiden, men nu har jag kommit upp i den här smärtnivån var jag inte vet var jag ska ta vägen överhuvudtaget.

Jag ser att andra som har ben som liknar mina inte alls har samma bekymmer som mig eller så blir dem opererade, men ortopederna säger att det inte är lönt och operera mig för det kommer inte hjälpa mig! Det vet dem väl inte, jag är inte som alla andra min kropp fungerar inte som någon annans, den liknar inte ens någon annan individs! Visst vi ser alla olika ut men för fan, allt som ska vara bra och nyttigt för alla andra är på andra hållet för mig!
Det sägs att träna lårmusklerna ska hhjälpa och stärka knäna, men nä inte på den här bruden! Det hjälper inte ett PISS på mig det gör bara saken värre. Innan så har simning varit något som har varit en relativt bra träning för mina ben men FAN heller nu längre. Badade på Vanningen i Vellinge i onsdags, HA rena rama pinan alltså. Tur att jag hade rullstolen med mig hur fan skulle jag annars ta mig där ifrån!

Blåmärka har på nytt börjat komma igen och läkarna ställer alltid samma fråga säkert att du inte slår på dig själv!? VARFÖR I HELA JÄVLA VÄRLDEN SKULLE JAG VILJA SLÅ PÅ MIG SJÄLV? Jag har ju sinnes sjukt ont i mina ben varför orsaka mig själv mer smärta nä tack till den svenska läkarvården! Proppar en full på en massa tabletter ch säger att det inte går och göra någonting åt saken, FY FAN säger jag bara! Jag är 19 ja du läste rätt 19 ÅR gammal och jag kan inte använda mina ben som alla andra ”normala!” personer i min egen ålder kan! Ni vet inte hur sjukt hemskt och jobbigt detta känns! EXAKT ÖVERALLT jag söker vård säger dem samma sak, dem vet väl inte om ifall jag kan klara av den smärtan som kommer en operation dem vet ingenting om mig, för dem drar mig över samma fucking jävla kam som alla andra…
Det är inte heller så himla lätt och gå med kryckor eller rulla en rullstol då man har en hand som inte fungerar och som aldrig mer kommer till att göra det heller! Återigen jag är 19 år gammal varför inte hjälpa mig utan bara ge mig en helvetes massa smärtstillande jag fattar det inte! På röntgenplåtarna syns det inget fel nä men kollar man utvändigt så ser man DIREKT att där är fel… Blir så arg o ledsen och irriterad, är det konstigt att jag mår som jag gör!!!
INGEN FATTAR!!!!!! =(

Brustna hjärtan, en ärrad kropp, minnen som består detta är saker som man aldrig kan bota en människan ifrån ej heller göra hel. Minnena av allting som hänt finns ändå kvar långt där inne trots att dem kanske är borta i det man trodde var nu. Men då något händer som liknande det som gjorde en illa kommer minnena upp på nytt och är lika färska som då! Minnena blev kanske suddigare med tiden men ändå så finns dem där, dem kommer aldrig till och försvinna, i resten av ens liv kommer dem ligga där och ständigt påminna oss om vad som skett tidigare i våra liv!
Jag vet själv vad som kommer att följa mig i resten av mitt liv, mobbningen, våldtäkterna, misshandeln, brustet hjärta, ärren på min mage m.m. Jag är inte stolt över något av det men det har format mig till den jag är idag. Jag tror egentligen att det är så för oss alla, ingen kan säga att saker som hänt i deras liv inte påverkat dem, på något sätt. Det är omänskligt, ingen är en sån övermännniska att han/ hon kan hålla sånt inom sig, antingen så blir man formad av det som hänt en eller så har man gett sig fan på att man ska bli något bättre än det som man en gång var.
Jag känner en del personer som både varit knarkare och kriminella osv innan, men idag så är många av dem både rena från drogerna och är längre inte kriminella. Jag har hjälpt många av mina kompisar och se att det dem sysslade med inte var rätt, och att livet var så mycket finare och underbarare än vad dem själv trodde! Idag är dessa människor starka och självsäkra, trots att dem gjorde saker som i vårt land inte är lagligt så lämnade jag inte deras sida som så många andra gjorde! Jag är inte den som lämnar folk som jag ser behöver mig eller som vill ha min hjälp, jag har blivit lämnad ensam och sårad så många gånger att jag inte själv gör det mot andra!

Är det dock så att dessa personerna sårar mig eller gör något som dem lovat mig och inte göra, då får dem stå sitt kast för då går jag min väg. Jag vill inte bli mer smutskastad än vad jag redan blivit innan i mitt liv, jag är starkare nu men jag är långt ifrån så stark att jag kommer klara mig själv. På en skala så ligger jag fortfarande på mycket svag men jag är starkare på sätt och vis ändå. Jag mår som bäst då jag får hjälpa andra människor att må bättre, behöver någon mig så ställer jag upp. Det är allt för få personer ute i vårt samhälle idag som vågar ställa upp för en annan person och visa att man finns där och framför allt att man BRYR sig!!!

Jag skriver i min blogg om saker som jag vet har och även dagligen berör folk och som jag själv har varit med om! Jag blir dagligen sårad och foolk har sårat mig hela mitt liv, det gör att jag inte litar på någon, inte ens på dem som står mig närmast! Och det skrämmer mig själv att inte kunna lita på folk jag älskar som mest, men jag orkar inte ligga och gråta fler ändlösa nätter, tårarna finns och allt för ofta så kommer dem fram än. Mitt hjärta är fortfarande sönder och det kommer ta sjukt många dagar, månader kanske till och med år innan det kommer kunna bli något sånär helt igen. Eller så helt som jag vet att det kunnat vara, för alltid är det något som händer så att hjärtat på nytt brister och går i bitar! Så allting går inte att bota eller att göra helt!

Mitt liv idags läget

Idagens läge så mår jag rätt bra, ångst- och panikattackerna är inte lika täta som dem var för ett tag sen, mycket är väl för att jag har funnit en kille som jag älskar mer än allt annat. Han gör min tillvaro så mycket ljusare, han är mitt allt utan honom vet jag faktiskt inte om jag skulle sitta här idag och skriva detta inlägget.

Mycket har hänt under det gångna året, jag tog mig ur ett förhållande som jag önskar jag aldrig haft, fan nya vänner men lika fort försvann dem. I en viss persons ögon var jag mindre värd än siffran 0, bara för att mitt ex vars namn inte ens är värt att nämna våldtog mig. Han blev utslängd rätt fort från mitt liv, jag önskar bara att jag vågat göra slut med honom så mycket tidigare. Jag har börjat undra nu över varför jag inte lämnade honom mycket tidigare, han gjorde mitt liv till ett rent helvete.... Jag tror inte ens att jag någon gång älskade honom, utan jag var nog mer kär i kärlek och älskade att älska... På grund av det som hände mig under de första 8 åren i mitt skolliv (läs inlägget under) så var ajg väl bara glad och lycklig över att någon faktiskt gillade mig....

Jag hatar hur jag själv ser ut, mitt självförtroende är så dåligt att det inte är värt att nämna i denna värld. Men jag försöker hålla humöret uppe och inte visa mig svag, det är fan inte lätt vill jag lova er... Jag har lyckats och ta mig ur min depression men nu lider jag istället av ett mycket svårt ångesttillstånd... Troligen så kommer jag aldrig att bli frisk från detta tillståndet, men bara jag får den hjälpen som jag behöver för att klara mig nått sånär i det dagliga livet är jag nöjd...

Jag är inte som någon annan person, man kan inte ens jämför mig med andra, för jag funkar inte som alla andra gör... Varken kroppsligt eller på något annat sätt... Jag är en sort för mig själv, det säger alla som träffar på mig och som lär känna mig... Jag pratar inte på ett sätt som så många andra gör, jag beter mig inte alls som de allra flesta gör... Många kan känna empati för andra personer men jag kan känna empati för en annan person som inte går att beskriva... Många tänekr säkert att vad hon skryter osv, men det är sant, alla mina psykologer, min mamma och många andra som känner mig har sagt detta till mig och jag vet om det själv. Jag har aldrig velat vara som någon annan, jag har alltid velat vara mig själv!!!

Jag fungerar inte heller kroppsligt som alla andra gör, jag får skador som aldrig läker ut, jag har nu haft smärtor i mina ben i snart 6 år, detta har lett till att jag fått ett kroniskt smärttillstånd, jag har såna smärtor i mina ben att jag vissa dagar knappt kan ta mig ur min säng... Många eller nästan alla säger till mig att jag ljuger eller måste skärpa mig!!! Varför skulle jag ljuga eller luras om att jag har ont? Det är något som jag inte kan förstå, det syns på mina ben att där är fel på dem, men att jag har ont det syns ju inte utanpå mig mer än att man ser det på mitt ansiktsuttryck och hur jag rör mig... Det har nu gått så pass långt att mina kryckor inte längre hjälper mot smärtorna då jag ska längre sträckor, så nu har jag istället fått en rullstol som ska hjälpa mig att kunna ta mig runt och sådana saker mycket lättare... Jag kommer att bli mycket mer mobil och likande... Visst detta här är inget som jag är glad över, men dessvärre så ser min vardag ut såhär... Jag kommer troligen heller aldrig kunna jobba för att jag har skadat min högra hand så pass att på Magnetröntgen syns inga skador men där är skador trots allt, jag har ständigt ont i den handen och kan inte använda den alls... Mitt mål här i livet var att bli läkare men chanserna att bli det finns ej längre på denna jord!!!

Nu har ni fått ta del av en liten bit av mitt liv, Danne jag älskar dig över allt och jag vet om att jag inte är den lättaste person och handskas med men du ska veta att jag älskar dig och jag kommer aldrig lämna dig... Jag är som sagt inte som alla andra vilket gör mig väldigt speciell... Men jag älskar dig och du är den första personen som jag verkligen älskat.... Jag vet inte vad jag ska säga för att du ska förstå min kärlek och mina känslor för dig... För jag finner vare sig ord eller något för att kunna bevisa den för dig!!!

Mobbning, misshandel, våldtäkter o egna erfarenheter

Idagens samhälle är det så himla många barn som blir mobbade och inte är det någon som sätter stopp för det heller... Ett barn som har blivit mobbat kommer inte till att kunna fungera normalt ute i det samhället som vi lever i idag. Man ska nå upp till vissa normer för att ingen ska trampa på en... Är man inte tillräckligt rik eller inte har tillräckligt med pengar så är det ofta folk klankar ner på en person för det, visst jag sitter inte och säger att det är så för alla som har det svårt hemma. Jag vet personer som har det svårt hemma som inte blivit mobbade. Ser man inte ut som alla andra gör, så är det inte allt för sällan som folk går på och börjar mobba.

Jag förstår inte meningen med mobbning, varför mobba en annan individ? Alla har vi rätt till och vara den vi är och vill vara. Vissa vill faktiskt inte vara som alla andra, sen kan man inte hjälpa om man sticker ut, man kanske är född med en missbildning som inte går och göra någonting åt! Vem har egentligen rätten till att döma en annan person? I mina ögon har ingen rätten till att döma en person, alla har vi våra speciella sätt att vara på, hur vi ser ut, hur vi beter oss och agerar. Ingen har rätten till att säga åt en annan person att det den har på sig eller så är fel, för det är kanske rätt för just den personen. Visst är en person klädd utmanande eller liknande så hade ju jag som ett exempel om jag haft bättre självförtroende sagt mi åsikt till personen MEN jag skulle då även säga varför jag har just den här åsikten.Har jag en åsikt så säger jag varför jag har just den här åsikten. Jag lämnar aldrig en åsikt utan och säga varför jag har den.

Detta här är min egen historia, allt som jag skriver och berättar har hänt mig i det verkliga livet!

Jag vet själv hur det är och bli utsatt för mobbning, jag levde med mobbningen ifrån första dagen jag började skolan fram till höstterminens slut i sjuan. Jag började skolan då jag var 5 (skulle fylla 6 ca 1 månad senare!). Redan den allra första skola dagen blev jag utsatt för mobbning, jag såg inte ut som alla de andra i klassen, jag var kortklippt och såg ut som en kille enligt dem. Redan den här dagen blev jag utsatt för trakasserier så som misshandel och våldtäkt, inför hela min klass och nästan hela skolan drog en kille ner mina byxor så att allting mig könsorgan ja allting blottades. Ibland alla dem som stod där och såg allt var lärare, inte ens dem reagerade eller agerade på något sätt.

Under åren så fortsatte mobbningen, men den blev bra mycket värre nu sa man inte bara saker till mig, man frös mig ute, hörde inte på vad jag sa, avbröt mig, skrattade det jag sa och mycket mer. Då min mamma och pappa undrade var ifrån alla blåmärkena kom sa jag bara att jag trillat och slagit mig, jag vågade inte säga sannningen till dem. Men dem såg att jag var mobbad, rektorn på skolan var inkopplad och allt, men det kvittade ingenting gjordes utan mobbningen fortsatte, likaså slagen och våldtäkterna. Åren gick och klassen skulle upp på högstadiet, varje morgon hade jag sällskap med två personer ifrån min klass, men direkt då vi kom till skolan så ville man inte längre kännas vid mig, så en annan person i klassen som även var mobbad började hänga efter mig och började umgås med mig. Men vad hjälpte detta mig, inte ett dugg jag blev ännu mer mobbad än tidigare, visst misshandelen och våldtäkterna var sedan någon årskurs tillbaka borta.

Den här andra tjejen hon tog efter allt som jag gjorde, det kvittade hur jag än gjorde så gjorde hon likadant, hon tog efter min musiksmak, klädstil ja exakt allt. Vid den här åldern så älskade jag Westlife över allt annat, det var mycket deras musik som gjorde att jag inte släppte taget och försvann från detta livet. Bara för att jag älskade dem över allt så började även hon göra det, i början gjorde det inte mig så mycket, men efter ett tag så blev det bara för mycket. Jag sa till henne att jag inte ville vara med henne och att hon skulle sluta hänga efter mig. Vi blev ovänner inte för att det gjorde mig så mycket, jag var hellre själv än umgicks med henne. Detta slutade i att hon gick och sa till rektorn och rektorn tog mig och henne åt sidan, och hon TVINGADE mig att umgås och ta hand om den här andra tjejen. För helvete såg hon inte att även jag var mobbad? Detta blev bara för mycket för mig.

Till sist blev allting bara för mycket för mig , så jag försökte ta mitt liv, detta var något som varken min mamma eller pappa visste om, förrän min mamma fick reda på det långt långt senare. Mobbningen var ju inte bara i skolan utan även utanför. Utanför skolan så var det på fotbollen som mobbningen var, ingen ville vara med mig då vi skulle vara två och två på olika övningar, jag fick alltid vara med någon av mina tränare. Visst det gjorde inte mig något att jag fick vara med mina tränare på övningarna, men jag kände ändå inget samspel med de andra spelarna i laget.

I skolan hade vi en mobbningdag var vi satt och pratade om mobbning i klassen, och frågan kom upp är det någon som ni tycker ä mobbad i klassen? Alla gav ett enheltigt svar NÄ, jag satt baraa tyst och sa ingenting. Det var inte ens en gång värt att jag öppnade min mun, ingen hade ändå lyssnat. Det kom en dag då vi haft idrott och en tjej i klassen som jag varit kompis med på dagis, hade blivit ledsen under idrottslektionen och låst in sig på toan, jag stannade kvar och väntade på att hennes mamma skulle komma. Idrottsläraren var där och frågan kom upp om den här personen var mobbad, jag visste ingenting men där var en annan tjej som med stod där och hon sa ja där är ett par tjejer i klassen som är taskiga mot henne. Och jag sa även att jag var mobbad, den här tjejen som var med sa till mig rätt i mitt ansikte du är inte alls det mobbad, jag svarade inte utan väntade bara på att den andra tjejens mamma skulle komma.

Då jag väl kom hem försökte jag på nytt ta mitt liv, genom att jag gick ner till var tågen gick och började gå på spåret, men inget tåg kom och tur är väl kanske det tycker vissa och andra tycker väl bara att det är synd! Mina föräldrar började nu ana oråd att någonting absolut inte stod rätt till, plus att min mamma hade gått och brutit sin fotled, så vi åkte iväg för att kolla på ett visningshus ur Älvshus, vi föll direkt för det så det hela slutade med att vi byggde nytt hus i Skurup. Äntligen var det slut på allt detta plågande, utfrysandet och allt...

Men trots att vi flyttat satt ärren fortfarande kvar, än idag mer än 6 år sen detta slutade har jag sjukt svårt att lita på folk och tro på folk, jag har skurit mig så många gånger och försökt få slut på minnena... Det är ofta då jag blundar som minnena kommer tillbaka, som jag kan se slagen komma mot mig, känna smärtan, höra orden och allt!!! Jag går och får hjälp men det hjälper inte minnena finns kvar, ärren finns kvar!!! Detta har gjort mig till den personen som jag är idag, hade inte detta hänt mig så hade jag varit en helt annorlunda person. Jag hade kanske till och med hade kunnat tycka om mig själv, det är något som jag aldrig kommer få svar på!!! För allting har hänt och det har berört mig så pass djupt att allting finns kvar... Jag vågar inte lita på folk eftersom att så pas många har lurat mig och gjort mig illa under en så pass lång tid... Jag kan inte hjälpa det men så är min verklighet!!! Jag är verkligen ledsen för det alla mina läsare!!!

Tankar m.m.

Igår var jag hos min smärtpsykolog och fick reda på att det finns ställen här i Sverige som verkligen kan hjälpa mig med det som jag behöver... Så har kontaktat ett privat företag uppe i Sthlm som heter 2nd View,m så hoppas verkligen på att dem svarar på mitt mail som jag skickat iväg till dem... Hoppas även verkligen att dem kan hjälpa mig, har fått höra så himla många gånger att jag är ett väldigt unikt fall! Ingen läkare, ingen ortoped eller något har nåonsin tidigare stött på någon som varit som jag eller haft de besvären som jag har!

Men men, sen ska jag kontakta Orup med är en smärtenhet som har hand om rehabilitering m.m. så att jag kanske kan få komma dit o bli inlagd några veckor för att få rätt sorts rehab. och sådana saker... Tycker själv att det hade varit himla skönt, för det är så sjukt tråkigt och inte kunna göra något utan att det ska göra ont... Hade jag bara haft ett namn, en diagnos eller ja något som säger vad det är som gör att jag har ont så hade jag varit nöjd, men inget absolut inget finns...

Men nog om det, nu sitter jag i min älsklings rum för han är ute med en kompis, har varit inne i Malmö idag och hämtat min efterlängtade rullstol... Så nu kommer det bli en aningen lättare för mig att ta mig fram... Imorgon ska jag äntligen försöka komma igång med skolan, längtar faktiskt om jag ska vara ärlig... Det har börjat bli så himla tråkigt och bara sitta hemma och inte kunna göra ett dugg!!!

Depression, ångest och aneroxia

Det jag nu ska ta upp är sånt som inte bara jag själv varit med om utan det berör så många många andra, inte bara tjejer utan även killar!

Jag precis som så många andra personer för ca 6 år föll ner i den mörka djupa grotten, grottan jag pratar om är depression! Varken jag eller någon i min familj förstod vad det var som hände med mig, jag grät för det minsta lilla och jag ville inte äta någonting alls i stort sätt... Detta var bara början på en mycket lång resa, resans start började den 5 juni- 03, jag minns det så väl, det känns som om att det var igår.

Det hela började med att vi varit på klassresa i Smygehuk, under natten så hade hon som sov under mig sprungit och spytt hela natten, så den natten fick jag ingen sömn alls. Då jag väl kom hem så var bara min mamma hemma, vi satt oss för att äta och jag kände bara hur allting ville komma upp igen, så jag slutade äta, jag fick samma känsla då jag gick ut på toan. Då jag väl kom ut från toan var jag rätt rädd och panikslagen. Jag trodde verkligen att jag skulel spy, så jag la mig på golvet på en handduk och försökte vila mig. Min syster hade varit iväg och tränat så min pappa hade fått köpa med en coca hem till mig... Trots cocan så var jag fortfarande väldigt panikslagen, jag tyckte inte att klockan var så värst mycket att jag skulle gå och lägga mig... Men jag var i själva verket sjukt trött. Men min mamma fick iaf in mig i min säng och jag somnade, men den här känslan av att spy den satt fortfarande kvar o den blev inte alls bättre och den försvann inte... Utan den stegrades på och blev värre, jag föll in i min depression... Det var bara början, den sommaren mellan 7an och 8an det är en sommar som jag aldrig kommer att glömma.

Under denna sommaren så sov jag nere i garaget jag vägrade sova där inne för tänk om någon spydde... Under denna sommaren for sjukt många tankar genom mitt huvud, är jag lesbisk, varför är det si och varför är det så m.m. När sommaren väl var över hade jag blivit rätt mycket smalare, hade knappt sovit någonting i rädslan av att vakna upp för att kräka.. Lärarna reagerade på att jag blivit så smal och på att jag inte alls beteede mig som jag gjort innan, fick jag inte det betyget jag förväntat mig så började jag gråta, jag kunde börja gråta för ingenting egentligen... Så jag kom i kontakt med sklans kurator i början hjälpte det att prata med henne men till sist så tog hon kontakt med min mamma som i sin tur tog kontakt med BUP i Ystad. Jag blev fort inskriven nere hos dem eftersom att jag var självdestruktiv, deprimerad och vägrade äta... Detta var då i slutet av oktober-03, jag hade även vid denna tidpunkt börjat på min konfirmationsläsning... Vi var iväg på ett läger helgen innan jag skulle till BUP första gången, under det här konfirmationslägret är det en kille som läser i min grupp som total förstör hela mitt vänstra knä... Det är främst här som allting med mina ben tog sig en rejäl vändning. Knäet var rejält svullet och blått då jag kom hem men mina föräldrar ansåg att vi inte behövde åka in akut med det, så dagen efter åkte vi till vårdcentralen och köpte mig ett par kryckor... På torsdagen var det så dags för mitt första möte med dem på BUP, jag både grät och var arg för att jag blivit dit tvingad jag var ju inte psykiskt sjuk, jag mådde bara dåligt!

Men då vi väl pratat klart med läkaren så insåg jag själv med att jag hade ju blivit psykiskt sjuk, inom ramen depression och tvångssyndrom. Jag fick insomningstabletter för en vecka och fick börja med antidepressiv medicin. Jag blev även tvingad till att börja äta, har man inte ätit på ett antal månader då är det verkligen inte lätt att börja äta igen kan jag säga er.. Men efter många om och men så började jag äta lite smått igen, min konfirmation kom och allting började gå framåt... Hela sommaren -04 umgicks jag med min nya bästa kompis Ann- Sofie som jag lärt känan från min konfirmationsläsning och skolan... Vi gjorde allt tillsammans, det gick knappt en dag utan att vi sågs den sommaren, skolan började vi började nu 9an båd två, vi var fortfarande väldigt tajta jag o Ann-Sofie... Men under sommaren mellan 9an och 1an på gymnasiet verkade vi glida ifrån varandra vi umgicks inte lika mycket längre eller något... Jag skulle ju läsa Omvårdnad och Ann-Sofie skulle läsa Barn- och Fritid, men vi skulle ändå gå på samma skola... Ska jag vara helt ärlig så saknar jag den tiden som jag och Ann-Sofie hade tillsammans... Under denna sommaren- 05 i slutet av juli började min pappa bli sjuk, han fick en förkylning som inte ville gå över... Någonstans i mitten av augusti började han få ont i mitten av sin mage men han vägrade gå till läkaren, det är samma sak som det har varit innan fick vi till svars av honom.

Under den senare tiden av augusti så börjar han även att kräkas och inte behålla någon av sin mat... Men han bortförklarade även detta, men vi lyckades få iväg honom till läkaren så den 7 sep gick han till läkaren som tog en del prover och så på honom, till svar fick han bara att hans lever värde var lätt förhöjda men det var inget att sjukskriva honom för. Den 9 sep min födelsedag orkade han inte göra något och likaså dagen därpå då vi skulle ha kalas för mig orkade han inte heller göra något han bara satt och åt knappt något. Men vi ägnade inte allt för mycket energi på detta eftersom att han själv sa att allt var bra... Den 11 sep spelade min lillasyster fotbollsmatch nere i Ystad, min far satt då bara rakt upp och ner på en stol och var rent askgrå i sitt huvud och frös... Alla föräldrarna i laget undrade hur det var med honom och dem fick precis samma svar som vi i familjen fått jo då lite ont i magen men annars så är det bra... Nu hade min mamma börjat få nog så senare då vi kom hem sa hon till honom imorgon är det du som går till läkaren, sagt och gjort han gick till läkaren samma prover togs som den 7 sep, nu var både lever och njurvärdena förhöjda, så läkaren skickar min far till akuten... På akuten blir han inskriven som trolig hjärtsvikt, han blir inlagd på avd. 1 på Ystads lasarett med diagnosen hjärtsvikt.

Man gör en MR på min far och ser då på denna att levern är helt fylld av fläckar, diagnosen hjärtsvikt blir då utbytt mot ett frågetecken... För att få reda på vad det är för fel på min far och varför hela hans lever är fylld av fläckar så genomgår han en biopsi... Svaret på detta tar en väldig tid till sist trycker min mamma på om svaret men hon vill inte ha det via telefon, så hon kommer intill Ystad och besöker min pappa precis som hon gjorde varje dag, ner dimper smällen du har levercancer... Min pappa blir både arg och förkrossad, men min mamma hade anat att det var ngt sånt här... Dagen han fick reda på att han hade akut obotlig elakartad levercancer var den 22 sep- 05 på morgonen den 26 sep- 05 somnade han in...

Det här var ett hårt slag mot mig, varför det var såhär tänker jag inte gå in på i detalj här, men jag föll på nytt in i en depression dock inte lika djup som den första... Begravningen kom och allting rullade på vi befann oss i en dvala framför allt min mamma och min syster... Men vi tog oss ur det och så småningom lättade även min depression och ätstörning...

Så idag är jag inte längre deprimerad utan lider istället av ett ångesttillstånd, jag äter antidep. medicin för att inte falla tillbaka in en depression... Resan hit har varit lång men än är den inte slut den här resan kommer inte ta slut förrän jag ligger under jorden och har en sten vid mitt huvud!!!

Mkt o göra imorgon

Ja imorgon sker en hel del då, först ska jag till min smärtpsykolog kl 14 sen ska jag vara hos syon kl 15.30... Ska se om min psykolog kan försöka hjälpa mig o komma till ngn som verkligen vill göra ngt åt min tumme o hand... Är totalt värdelöst o inte kunna använda den handen som man använder sig mest av... Är ju hö. hand o allt, hade skitit i vilket om det bara varit vänster handen men så är ju inte läget...

Sen ska man vara hos syon eftersom att det man verkligen vill jobba med o utbilda sig till det kan jag inte längre=(... Jag som så gärna ville bli läkare, men eftersom att jag aldrig mer kmr till att kunna använda min hand så är det rätt kört för min del... Så måste prata med syon vad jag ska läsa o sånt istället... Mer info kmr imorgon

För dig som vill veta lite mer om mitt liv o så

Detta här var ngt jag skrev 2 januari 2009
mkt går runt i mitt huvud för tillfället är allting verkligen så som jag ser det? jag vet vem jag gillar, vem jag älskar, vem jag aldrig vill mista. men som så många ggr förr så är det ngt inom mig som gnager som om alla dem jag håller kär inte känner eller tkr likadant om mig! finns för mkt inom mig som är brutet o som aldrig mer kmr kunna bli helt eller ens delvis bli ärr på. såren finns o läker aldrig, orden hörs, slagen känns allting som hänt mig både känns, hörs o jag tom ser det i mina drömmar. för bara ngn månad sen innan allting blev som det nu blivit visste jag precis vad jag ville, men vad vill jag nu? det vet jag inte, allt som låg framför mina fötter verkar inte längre ligga där! jag har en kropp som sviker, läkare som inte tror eller lyssnar på mig, ett liv som jag inte längre vet vad jag ska göra med.
allt det som kändes så lätt för ngt år sen känns så svårt nu, sen körtelfebern har inget blivit som jag trott, folk som jag trodde jag kunde lita på visade sig vara ngn helt annan, blev våldtagen av den jag en ggn trodde jag älskade men jag har nu insett att jag aldrig varken älskade eller var kär i honom. hans namn är så nersmutsat i mina ögon att det inte ens en ggn är värt att nämnas, jag var aldrig kär i honom eller ngt jag var kär i kärleken o aldrig i honom. först när det var försent så insåg jag mitt misstag. jag vet om att jag är svag o inte vågar säga ifrån, det är inte ngt som jag direkt är stolt över. jag skulle sagt nä redan från första början då han kom. men jag vågade inte jag blev bländad ngn gillade mig då var jag ju bara tvungen o gilla personen tillbaka.
men jag ser nu att så var det inte alls, jag började o gilla olika personer men dessa personerna delade inte det jag kände! så istället stod jag där ensam o besviken, jag gav o gav men jag fick aldrig ngt åter igen. jag gillade en kille efter den sista våldtäkten, men i hans ögon blev jag mindre värd än siffran noll eftersom att han sa att jag var med på att gå i säng med denne kille. efter det här så blev inget längre likt mellan oss, vi gled isär men trots detta så ville vi ändå försöka finna varandra på nytt! jag gav o gav allt till honom men inget fick jag åter. till sist kom jag i kontakt med den älsvärda personen som jag än idag är tsm med.
men trots det så är det ngt inom mig som säger att ngt inte stämmer. men vad det vet jag inte! allt eftersom det här har hänt så har ett stort hat inom mig växt fram gentemot mig sj o gentemot folk i min omgivning. ofta får jag höra vrf är du sur eller liknande saker, jag är inte sur jag ser bara ut som jag gör för att folk inte ska komma mig nära inpå livet

Fördomar o kritik

Jag blir så trött på alla som har en himla massa fördomar o kritik om folk dem inte känner... Skrev ett inlägg på en sida om graviditetssymtom trots negativa grav. test, tror ni inte att männsikorna på den här sidan börjar kritisera mig och ha fördomar om mig, bara för att jag är ung och äter antidep. medicin? JO det är det första dem gör... Många ungdomar i dagens samhälle lider av depressioner av olika slag eller olika slag psykiska sjukdomar, trots detta så har det ju visat sig att de här personerna mår en aningen bättre då dem fått sitt lilla barn till världen. Så därför kan jag inte förstå mig på folk som jämt o ständigt bara ska klanka ner på folk?! Varför inte bara ge stöd o sånt istället? Jag skrev ju inte det inlägget för att jag ville bli kritiserad utan jag skrev det för att jag ville ha svar, hade jag velat bli kritiserad så hade jag ju skrivit inlägget på ett annat ställe eller så... Eller rent av formulerat mitt inlägg på ett HELT annat sätt...

Men nu skrev jag mitt inlägg som jag gjorde, o inte trodde jag att folk skulle hoppa på mig o kritisera mig direkt för det... Nä men nu vet man hur den äldre generationen ser på oss yngre som vill skaffa barn o som lider av psykisk ohälsa. Jag mår hyfsat bra nu o jag är rätt säker eller i stora drag helt säker på att jag aldrig kmr kunna må bättre än vad jag gör nu... Så med tanke på vad för svar jag fick inne på denna sida skulle jag då aldrig få skaffa barn?! :s Jag fattar mig då inte på folk, visst jag kan förstå att det är synd om barnet om jag mår dåligt emellanåt men jag tar ju antidep. medicin för att jag inte ska falla in i en ny djup depression...

Mkt i mitt liv har gått emot mig o gör det fortfarande, jag har velat ge upp SÅÅ många ggr men trots det så fortsätter jag o kämpar för att jag vet att där är folk där ute som bryr sig om mig, o kmr hjälpa mig med mitt barn... Det är inte så att jag kmr lämna bort det eller liknande, jag kmr ha gudföräldrar till mitt barn o dem är redan bestämda redan sedan innan vilka dessa kmr att vara... Dem kmr att få vara delaktiga i mitt framtida barn utveckling o allt...

Nä nu får jag sluta skriva om detta ämnet blir bara så arg o frustrerad över att folk inte kan försöka peppa oss yngre o sånt!!! Jag vet om att jag kmr bli en sjukt bra mamma för det är så himla många som säger det till mig, inte främst min mamma o mina närmaste vänner, jag vet det sj med mig i djupet av mitt hjärta!!!