SMÄRTA

Jag har nu sen i måndags haft ovanligt ont i mina ben, jag låg o grät innan jag skulle sova för att jag hade så himla ont... =( Något känns inte rätt, något känns fel... Det är dessa känslor jag har inom mig nu och som jag haft nu sen i måndags! Visst jag var och pratade med min smärtpsykolog nu i måndags men det var först mot kvällen som jag kände hur smärtan kom ökande och det var inte nådigt hur snabbt den kom!!! Tog mina smärtstillande och hoppades på att smärtan skulle minskas, men gud så fel jag hade... Smärtan förblev lika stark som innan...

Och den här smärtan sitter fortfarande i hela TVÅ nästan TRE dagar senare, det här är kris för mig... Har varit så glad över att jag inte haft så här ont på jag vet inte hur länge, men nu har den blossat upp igen och denna gången bra mycket värre =(

Det här har satt spår på mitt psyke alltså, har mått så psykiskt dåligt nu de senaste två dagarna... Inatt sov jag knappt något för det kändes som om att jag skulle kräkas hela tiden så vaknade till i stort sett hela tiden!!! Dem som verkligen känner mig vet om att jag har en enormt stor rädsla och föbi för att kräkas... Jag vet fan inte varför det har börjat bli såhär igen, äter inte som jag ska gör inget som jag brukade göra för ett tag sen längre... Vad är det som händer med mig igen?

Jag vill inte bli ett nervvrak eller falla ner i skiten än en gång, jag är rädd för att bli älskad av folk och såna saker det har jag vetat om länge... Men denna gången är det inte något sånt, det är någonting annat!!! Det är något helt annat!!! =( Har varit nere från och till idag... Min mamma har gjort allt för att få mig att vara glad, men ingenting verkar fungera längre... Håller väl på att gå in i mig själv igen för att hitta det som jag förlorat... Men vad jag har förlorat det vet jag inte=(

Jag vet bara att jag är ledsen, förvirrad... Har fått höra att jag inte har någon smak då det gäller kläder, folk jag hjälpt till att bli den den ör idag har jag fått höra är skit fin osv... Men jag då jag som lagt ner så mycket energi på att få personen till den den är, jag är inte fin ens!!! Jag hatar hur jag ser ut, och jag klär mig hellre i mjukisbyxor än att klä upp mig... Käner mig bara så kritiserad av andra tjejer då så jag väljer hellre att ta på mig det jag gör!!! Och folk undrar varför!!

Har så mycket jag vill ha ut inom mig vill bara slå för att få ut aggressionerna och ångesten för att försöka prata ut den och allt sånt här hjälper inte... Men jag får itne slå jag måste behärska mig!!!

...

Det var nu ett tag sen jag skrev här inne alltså... Hänt mycket på den senaste tiden, tkr att tiden går på tok för fort alltså... Denna månaden har nyss börjat men känns som om att den snart är slut var fan tar tiden vägen?

Det är nu en vecka sen jag gjorde slut med Danne, vissa ser det som ett dåligt beslut medans andra håller med mig om att jag tog rätt beslut! Visst det känns konstigt att inte längre ha någon här hos mig under helgen... Men jag måste vänja mig, måste hitta mig själv igen... På måndag ska jag försöka få tag i alla mina journaler så att jag kan få iväg skickat dem så att jag kan komma ner till antingen Tyskland eller Österrike med mina ben och min hand... Har börjat få så ont i mina knän nu att jag inte vet var jag ska ta vägen...

Har börjat skolan nu lite lätt iaf alltid något! Är rätt roligt frånsett att man har ett mega prov nu på torsdag som kommer ser inte framemot det! Inom typ en månad kommer vi att flytta på nytt igen inget jag ser framemot egentligen men samtidigt så gör jag det... Allt i mitt för tillfället känns så rörigt och jag vet ej längre något känns det som om... Nä nu ska jag nog kolla på Brottskod: Försvunnen på Svt1...

Trött på allt detta

Dagens inlägg kommer allra främst handla om mig själv och hur jag ser på den svenska sjukvården!
Till att börja med så ska jag skriva att nu under de senaste dagarna har jag haft så ini helvetes ont i mina ben, visst jag har mina smärtstillande tabletter. Men hjälper dessa nu i detta läget då jag har så sjukt ont? NÄ inte ett jävla dugg! Har nu nått den här punkten var jag har så pass sjukt ont att jag knappt kan sova alls. I vanliga fall då jag har ont så sover jag nästan hela tiden, men nu har jag kommit upp i den här smärtnivån var jag inte vet var jag ska ta vägen överhuvudtaget.

Jag ser att andra som har ben som liknar mina inte alls har samma bekymmer som mig eller så blir dem opererade, men ortopederna säger att det inte är lönt och operera mig för det kommer inte hjälpa mig! Det vet dem väl inte, jag är inte som alla andra min kropp fungerar inte som någon annans, den liknar inte ens någon annan individs! Visst vi ser alla olika ut men för fan, allt som ska vara bra och nyttigt för alla andra är på andra hållet för mig!
Det sägs att träna lårmusklerna ska hhjälpa och stärka knäna, men nä inte på den här bruden! Det hjälper inte ett PISS på mig det gör bara saken värre. Innan så har simning varit något som har varit en relativt bra träning för mina ben men FAN heller nu längre. Badade på Vanningen i Vellinge i onsdags, HA rena rama pinan alltså. Tur att jag hade rullstolen med mig hur fan skulle jag annars ta mig där ifrån!

Blåmärka har på nytt börjat komma igen och läkarna ställer alltid samma fråga säkert att du inte slår på dig själv!? VARFÖR I HELA JÄVLA VÄRLDEN SKULLE JAG VILJA SLÅ PÅ MIG SJÄLV? Jag har ju sinnes sjukt ont i mina ben varför orsaka mig själv mer smärta nä tack till den svenska läkarvården! Proppar en full på en massa tabletter ch säger att det inte går och göra någonting åt saken, FY FAN säger jag bara! Jag är 19 ja du läste rätt 19 ÅR gammal och jag kan inte använda mina ben som alla andra ”normala!” personer i min egen ålder kan! Ni vet inte hur sjukt hemskt och jobbigt detta känns! EXAKT ÖVERALLT jag söker vård säger dem samma sak, dem vet väl inte om ifall jag kan klara av den smärtan som kommer en operation dem vet ingenting om mig, för dem drar mig över samma fucking jävla kam som alla andra…
Det är inte heller så himla lätt och gå med kryckor eller rulla en rullstol då man har en hand som inte fungerar och som aldrig mer kommer till att göra det heller! Återigen jag är 19 år gammal varför inte hjälpa mig utan bara ge mig en helvetes massa smärtstillande jag fattar det inte! På röntgenplåtarna syns det inget fel nä men kollar man utvändigt så ser man DIREKT att där är fel… Blir så arg o ledsen och irriterad, är det konstigt att jag mår som jag gör!!!
INGEN FATTAR!!!!!! =(

Brustna hjärtan, en ärrad kropp, minnen som består detta är saker som man aldrig kan bota en människan ifrån ej heller göra hel. Minnena av allting som hänt finns ändå kvar långt där inne trots att dem kanske är borta i det man trodde var nu. Men då något händer som liknande det som gjorde en illa kommer minnena upp på nytt och är lika färska som då! Minnena blev kanske suddigare med tiden men ändå så finns dem där, dem kommer aldrig till och försvinna, i resten av ens liv kommer dem ligga där och ständigt påminna oss om vad som skett tidigare i våra liv!
Jag vet själv vad som kommer att följa mig i resten av mitt liv, mobbningen, våldtäkterna, misshandeln, brustet hjärta, ärren på min mage m.m. Jag är inte stolt över något av det men det har format mig till den jag är idag. Jag tror egentligen att det är så för oss alla, ingen kan säga att saker som hänt i deras liv inte påverkat dem, på något sätt. Det är omänskligt, ingen är en sån övermännniska att han/ hon kan hålla sånt inom sig, antingen så blir man formad av det som hänt en eller så har man gett sig fan på att man ska bli något bättre än det som man en gång var.
Jag känner en del personer som både varit knarkare och kriminella osv innan, men idag så är många av dem både rena från drogerna och är längre inte kriminella. Jag har hjälpt många av mina kompisar och se att det dem sysslade med inte var rätt, och att livet var så mycket finare och underbarare än vad dem själv trodde! Idag är dessa människor starka och självsäkra, trots att dem gjorde saker som i vårt land inte är lagligt så lämnade jag inte deras sida som så många andra gjorde! Jag är inte den som lämnar folk som jag ser behöver mig eller som vill ha min hjälp, jag har blivit lämnad ensam och sårad så många gånger att jag inte själv gör det mot andra!

Är det dock så att dessa personerna sårar mig eller gör något som dem lovat mig och inte göra, då får dem stå sitt kast för då går jag min väg. Jag vill inte bli mer smutskastad än vad jag redan blivit innan i mitt liv, jag är starkare nu men jag är långt ifrån så stark att jag kommer klara mig själv. På en skala så ligger jag fortfarande på mycket svag men jag är starkare på sätt och vis ändå. Jag mår som bäst då jag får hjälpa andra människor att må bättre, behöver någon mig så ställer jag upp. Det är allt för få personer ute i vårt samhälle idag som vågar ställa upp för en annan person och visa att man finns där och framför allt att man BRYR sig!!!

Jag skriver i min blogg om saker som jag vet har och även dagligen berör folk och som jag själv har varit med om! Jag blir dagligen sårad och foolk har sårat mig hela mitt liv, det gör att jag inte litar på någon, inte ens på dem som står mig närmast! Och det skrämmer mig själv att inte kunna lita på folk jag älskar som mest, men jag orkar inte ligga och gråta fler ändlösa nätter, tårarna finns och allt för ofta så kommer dem fram än. Mitt hjärta är fortfarande sönder och det kommer ta sjukt många dagar, månader kanske till och med år innan det kommer kunna bli något sånär helt igen. Eller så helt som jag vet att det kunnat vara, för alltid är det något som händer så att hjärtat på nytt brister och går i bitar! Så allting går inte att bota eller att göra helt!

Mitt liv idags läget

Idagens läge så mår jag rätt bra, ångst- och panikattackerna är inte lika täta som dem var för ett tag sen, mycket är väl för att jag har funnit en kille som jag älskar mer än allt annat. Han gör min tillvaro så mycket ljusare, han är mitt allt utan honom vet jag faktiskt inte om jag skulle sitta här idag och skriva detta inlägget.

Mycket har hänt under det gångna året, jag tog mig ur ett förhållande som jag önskar jag aldrig haft, fan nya vänner men lika fort försvann dem. I en viss persons ögon var jag mindre värd än siffran 0, bara för att mitt ex vars namn inte ens är värt att nämna våldtog mig. Han blev utslängd rätt fort från mitt liv, jag önskar bara att jag vågat göra slut med honom så mycket tidigare. Jag har börjat undra nu över varför jag inte lämnade honom mycket tidigare, han gjorde mitt liv till ett rent helvete.... Jag tror inte ens att jag någon gång älskade honom, utan jag var nog mer kär i kärlek och älskade att älska... På grund av det som hände mig under de första 8 åren i mitt skolliv (läs inlägget under) så var ajg väl bara glad och lycklig över att någon faktiskt gillade mig....

Jag hatar hur jag själv ser ut, mitt självförtroende är så dåligt att det inte är värt att nämna i denna värld. Men jag försöker hålla humöret uppe och inte visa mig svag, det är fan inte lätt vill jag lova er... Jag har lyckats och ta mig ur min depression men nu lider jag istället av ett mycket svårt ångesttillstånd... Troligen så kommer jag aldrig att bli frisk från detta tillståndet, men bara jag får den hjälpen som jag behöver för att klara mig nått sånär i det dagliga livet är jag nöjd...

Jag är inte som någon annan person, man kan inte ens jämför mig med andra, för jag funkar inte som alla andra gör... Varken kroppsligt eller på något annat sätt... Jag är en sort för mig själv, det säger alla som träffar på mig och som lär känna mig... Jag pratar inte på ett sätt som så många andra gör, jag beter mig inte alls som de allra flesta gör... Många kan känna empati för andra personer men jag kan känna empati för en annan person som inte går att beskriva... Många tänekr säkert att vad hon skryter osv, men det är sant, alla mina psykologer, min mamma och många andra som känner mig har sagt detta till mig och jag vet om det själv. Jag har aldrig velat vara som någon annan, jag har alltid velat vara mig själv!!!

Jag fungerar inte heller kroppsligt som alla andra gör, jag får skador som aldrig läker ut, jag har nu haft smärtor i mina ben i snart 6 år, detta har lett till att jag fått ett kroniskt smärttillstånd, jag har såna smärtor i mina ben att jag vissa dagar knappt kan ta mig ur min säng... Många eller nästan alla säger till mig att jag ljuger eller måste skärpa mig!!! Varför skulle jag ljuga eller luras om att jag har ont? Det är något som jag inte kan förstå, det syns på mina ben att där är fel på dem, men att jag har ont det syns ju inte utanpå mig mer än att man ser det på mitt ansiktsuttryck och hur jag rör mig... Det har nu gått så pass långt att mina kryckor inte längre hjälper mot smärtorna då jag ska längre sträckor, så nu har jag istället fått en rullstol som ska hjälpa mig att kunna ta mig runt och sådana saker mycket lättare... Jag kommer att bli mycket mer mobil och likande... Visst detta här är inget som jag är glad över, men dessvärre så ser min vardag ut såhär... Jag kommer troligen heller aldrig kunna jobba för att jag har skadat min högra hand så pass att på Magnetröntgen syns inga skador men där är skador trots allt, jag har ständigt ont i den handen och kan inte använda den alls... Mitt mål här i livet var att bli läkare men chanserna att bli det finns ej längre på denna jord!!!

Nu har ni fått ta del av en liten bit av mitt liv, Danne jag älskar dig över allt och jag vet om att jag inte är den lättaste person och handskas med men du ska veta att jag älskar dig och jag kommer aldrig lämna dig... Jag är som sagt inte som alla andra vilket gör mig väldigt speciell... Men jag älskar dig och du är den första personen som jag verkligen älskat.... Jag vet inte vad jag ska säga för att du ska förstå min kärlek och mina känslor för dig... För jag finner vare sig ord eller något för att kunna bevisa den för dig!!!

Mobbning, misshandel, våldtäkter o egna erfarenheter

Idagens samhälle är det så himla många barn som blir mobbade och inte är det någon som sätter stopp för det heller... Ett barn som har blivit mobbat kommer inte till att kunna fungera normalt ute i det samhället som vi lever i idag. Man ska nå upp till vissa normer för att ingen ska trampa på en... Är man inte tillräckligt rik eller inte har tillräckligt med pengar så är det ofta folk klankar ner på en person för det, visst jag sitter inte och säger att det är så för alla som har det svårt hemma. Jag vet personer som har det svårt hemma som inte blivit mobbade. Ser man inte ut som alla andra gör, så är det inte allt för sällan som folk går på och börjar mobba.

Jag förstår inte meningen med mobbning, varför mobba en annan individ? Alla har vi rätt till och vara den vi är och vill vara. Vissa vill faktiskt inte vara som alla andra, sen kan man inte hjälpa om man sticker ut, man kanske är född med en missbildning som inte går och göra någonting åt! Vem har egentligen rätten till att döma en annan person? I mina ögon har ingen rätten till att döma en person, alla har vi våra speciella sätt att vara på, hur vi ser ut, hur vi beter oss och agerar. Ingen har rätten till att säga åt en annan person att det den har på sig eller så är fel, för det är kanske rätt för just den personen. Visst är en person klädd utmanande eller liknande så hade ju jag som ett exempel om jag haft bättre självförtroende sagt mi åsikt till personen MEN jag skulle då även säga varför jag har just den här åsikten.Har jag en åsikt så säger jag varför jag har just den här åsikten. Jag lämnar aldrig en åsikt utan och säga varför jag har den.

Detta här är min egen historia, allt som jag skriver och berättar har hänt mig i det verkliga livet!

Jag vet själv hur det är och bli utsatt för mobbning, jag levde med mobbningen ifrån första dagen jag började skolan fram till höstterminens slut i sjuan. Jag började skolan då jag var 5 (skulle fylla 6 ca 1 månad senare!). Redan den allra första skola dagen blev jag utsatt för mobbning, jag såg inte ut som alla de andra i klassen, jag var kortklippt och såg ut som en kille enligt dem. Redan den här dagen blev jag utsatt för trakasserier så som misshandel och våldtäkt, inför hela min klass och nästan hela skolan drog en kille ner mina byxor så att allting mig könsorgan ja allting blottades. Ibland alla dem som stod där och såg allt var lärare, inte ens dem reagerade eller agerade på något sätt.

Under åren så fortsatte mobbningen, men den blev bra mycket värre nu sa man inte bara saker till mig, man frös mig ute, hörde inte på vad jag sa, avbröt mig, skrattade det jag sa och mycket mer. Då min mamma och pappa undrade var ifrån alla blåmärkena kom sa jag bara att jag trillat och slagit mig, jag vågade inte säga sannningen till dem. Men dem såg att jag var mobbad, rektorn på skolan var inkopplad och allt, men det kvittade ingenting gjordes utan mobbningen fortsatte, likaså slagen och våldtäkterna. Åren gick och klassen skulle upp på högstadiet, varje morgon hade jag sällskap med två personer ifrån min klass, men direkt då vi kom till skolan så ville man inte längre kännas vid mig, så en annan person i klassen som även var mobbad började hänga efter mig och började umgås med mig. Men vad hjälpte detta mig, inte ett dugg jag blev ännu mer mobbad än tidigare, visst misshandelen och våldtäkterna var sedan någon årskurs tillbaka borta.

Den här andra tjejen hon tog efter allt som jag gjorde, det kvittade hur jag än gjorde så gjorde hon likadant, hon tog efter min musiksmak, klädstil ja exakt allt. Vid den här åldern så älskade jag Westlife över allt annat, det var mycket deras musik som gjorde att jag inte släppte taget och försvann från detta livet. Bara för att jag älskade dem över allt så började även hon göra det, i början gjorde det inte mig så mycket, men efter ett tag så blev det bara för mycket. Jag sa till henne att jag inte ville vara med henne och att hon skulle sluta hänga efter mig. Vi blev ovänner inte för att det gjorde mig så mycket, jag var hellre själv än umgicks med henne. Detta slutade i att hon gick och sa till rektorn och rektorn tog mig och henne åt sidan, och hon TVINGADE mig att umgås och ta hand om den här andra tjejen. För helvete såg hon inte att även jag var mobbad? Detta blev bara för mycket för mig.

Till sist blev allting bara för mycket för mig , så jag försökte ta mitt liv, detta var något som varken min mamma eller pappa visste om, förrän min mamma fick reda på det långt långt senare. Mobbningen var ju inte bara i skolan utan även utanför. Utanför skolan så var det på fotbollen som mobbningen var, ingen ville vara med mig då vi skulle vara två och två på olika övningar, jag fick alltid vara med någon av mina tränare. Visst det gjorde inte mig något att jag fick vara med mina tränare på övningarna, men jag kände ändå inget samspel med de andra spelarna i laget.

I skolan hade vi en mobbningdag var vi satt och pratade om mobbning i klassen, och frågan kom upp är det någon som ni tycker ä mobbad i klassen? Alla gav ett enheltigt svar NÄ, jag satt baraa tyst och sa ingenting. Det var inte ens en gång värt att jag öppnade min mun, ingen hade ändå lyssnat. Det kom en dag då vi haft idrott och en tjej i klassen som jag varit kompis med på dagis, hade blivit ledsen under idrottslektionen och låst in sig på toan, jag stannade kvar och väntade på att hennes mamma skulle komma. Idrottsläraren var där och frågan kom upp om den här personen var mobbad, jag visste ingenting men där var en annan tjej som med stod där och hon sa ja där är ett par tjejer i klassen som är taskiga mot henne. Och jag sa även att jag var mobbad, den här tjejen som var med sa till mig rätt i mitt ansikte du är inte alls det mobbad, jag svarade inte utan väntade bara på att den andra tjejens mamma skulle komma.

Då jag väl kom hem försökte jag på nytt ta mitt liv, genom att jag gick ner till var tågen gick och började gå på spåret, men inget tåg kom och tur är väl kanske det tycker vissa och andra tycker väl bara att det är synd! Mina föräldrar började nu ana oråd att någonting absolut inte stod rätt till, plus att min mamma hade gått och brutit sin fotled, så vi åkte iväg för att kolla på ett visningshus ur Älvshus, vi föll direkt för det så det hela slutade med att vi byggde nytt hus i Skurup. Äntligen var det slut på allt detta plågande, utfrysandet och allt...

Men trots att vi flyttat satt ärren fortfarande kvar, än idag mer än 6 år sen detta slutade har jag sjukt svårt att lita på folk och tro på folk, jag har skurit mig så många gånger och försökt få slut på minnena... Det är ofta då jag blundar som minnena kommer tillbaka, som jag kan se slagen komma mot mig, känna smärtan, höra orden och allt!!! Jag går och får hjälp men det hjälper inte minnena finns kvar, ärren finns kvar!!! Detta har gjort mig till den personen som jag är idag, hade inte detta hänt mig så hade jag varit en helt annorlunda person. Jag hade kanske till och med hade kunnat tycka om mig själv, det är något som jag aldrig kommer få svar på!!! För allting har hänt och det har berört mig så pass djupt att allting finns kvar... Jag vågar inte lita på folk eftersom att så pas många har lurat mig och gjort mig illa under en så pass lång tid... Jag kan inte hjälpa det men så är min verklighet!!! Jag är verkligen ledsen för det alla mina läsare!!!

Tankar m.m.

Igår var jag hos min smärtpsykolog och fick reda på att det finns ställen här i Sverige som verkligen kan hjälpa mig med det som jag behöver... Så har kontaktat ett privat företag uppe i Sthlm som heter 2nd View,m så hoppas verkligen på att dem svarar på mitt mail som jag skickat iväg till dem... Hoppas även verkligen att dem kan hjälpa mig, har fått höra så himla många gånger att jag är ett väldigt unikt fall! Ingen läkare, ingen ortoped eller något har nåonsin tidigare stött på någon som varit som jag eller haft de besvären som jag har!

Men men, sen ska jag kontakta Orup med är en smärtenhet som har hand om rehabilitering m.m. så att jag kanske kan få komma dit o bli inlagd några veckor för att få rätt sorts rehab. och sådana saker... Tycker själv att det hade varit himla skönt, för det är så sjukt tråkigt och inte kunna göra något utan att det ska göra ont... Hade jag bara haft ett namn, en diagnos eller ja något som säger vad det är som gör att jag har ont så hade jag varit nöjd, men inget absolut inget finns...

Men nog om det, nu sitter jag i min älsklings rum för han är ute med en kompis, har varit inne i Malmö idag och hämtat min efterlängtade rullstol... Så nu kommer det bli en aningen lättare för mig att ta mig fram... Imorgon ska jag äntligen försöka komma igång med skolan, längtar faktiskt om jag ska vara ärlig... Det har börjat bli så himla tråkigt och bara sitta hemma och inte kunna göra ett dugg!!!