Det jag nu ska ta upp är sånt som inte bara jag själv varit med om utan det berör så många många andra, inte bara tjejer utan även killar!
Jag precis som så många andra personer för ca 6 år föll ner i den mörka djupa grotten, grottan jag pratar om är depression! Varken jag eller någon i min familj förstod vad det var som hände med mig, jag grät för det minsta lilla och jag ville inte äta någonting alls i stort sätt... Detta var bara början på en mycket lång resa, resans start började den 5 juni- 03, jag minns det så väl, det känns som om att det var igår.
Det hela började med att vi varit på klassresa i Smygehuk, under natten så hade hon som sov under mig sprungit och spytt hela natten, så den natten fick jag ingen sömn alls. Då jag väl kom hem så var bara min mamma hemma, vi satt oss för att äta och jag kände bara hur allting ville komma upp igen, så jag slutade äta, jag fick samma känsla då jag gick ut på toan. Då jag väl kom ut från toan var jag rätt rädd och panikslagen. Jag trodde verkligen att jag skulel spy, så jag la mig på golvet på en handduk och försökte vila mig. Min syster hade varit iväg och tränat så min pappa hade fått köpa med en coca hem till mig... Trots cocan så var jag fortfarande väldigt panikslagen, jag tyckte inte att klockan var så värst mycket att jag skulle gå och lägga mig... Men jag var i själva verket sjukt trött. Men min mamma fick iaf in mig i min säng och jag somnade, men den här känslan av att spy den satt fortfarande kvar o den blev inte alls bättre och den försvann inte... Utan den stegrades på och blev värre, jag föll in i min depression... Det var bara början, den sommaren mellan 7an och 8an det är en sommar som jag aldrig kommer att glömma.
Under denna sommaren så sov jag nere i garaget jag vägrade sova där inne för tänk om någon spydde... Under denna sommaren for sjukt många tankar genom mitt huvud, är jag lesbisk, varför är det si och varför är det så m.m. När sommaren väl var över hade jag blivit rätt mycket smalare, hade knappt sovit någonting i rädslan av att vakna upp för att kräka.. Lärarna reagerade på att jag blivit så smal och på att jag inte alls beteede mig som jag gjort innan, fick jag inte det betyget jag förväntat mig så började jag gråta, jag kunde börja gråta för ingenting egentligen... Så jag kom i kontakt med sklans kurator i början hjälpte det att prata med henne men till sist så tog hon kontakt med min mamma som i sin tur tog kontakt med BUP i Ystad. Jag blev fort inskriven nere hos dem eftersom att jag var självdestruktiv, deprimerad och vägrade äta... Detta var då i slutet av oktober-03, jag hade även vid denna tidpunkt börjat på min konfirmationsläsning... Vi var iväg på ett läger helgen innan jag skulle till BUP första gången, under det här konfirmationslägret är det en kille som läser i min grupp som total förstör hela mitt vänstra knä... Det är främst här som allting med mina ben tog sig en rejäl vändning. Knäet var rejält svullet och blått då jag kom hem men mina föräldrar ansåg att vi inte behövde åka in akut med det, så dagen efter åkte vi till vårdcentralen och köpte mig ett par kryckor... På torsdagen var det så dags för mitt första möte med dem på BUP, jag både grät och var arg för att jag blivit dit tvingad jag var ju inte psykiskt sjuk, jag mådde bara dåligt!
Men då vi väl pratat klart med läkaren så insåg jag själv med att jag hade ju blivit psykiskt sjuk, inom ramen depression och tvångssyndrom. Jag fick insomningstabletter för en vecka och fick börja med antidepressiv medicin. Jag blev även tvingad till att börja äta, har man inte ätit på ett antal månader då är det verkligen inte lätt att börja äta igen kan jag säga er.. Men efter många om och men så började jag äta lite smått igen, min konfirmation kom och allting började gå framåt... Hela sommaren -04 umgicks jag med min nya bästa kompis Ann- Sofie som jag lärt känan från min konfirmationsläsning och skolan... Vi gjorde allt tillsammans, det gick knappt en dag utan att vi sågs den sommaren, skolan började vi började nu 9an båd två, vi var fortfarande väldigt tajta jag o Ann-Sofie... Men under sommaren mellan 9an och 1an på gymnasiet verkade vi glida ifrån varandra vi umgicks inte lika mycket längre eller något... Jag skulle ju läsa Omvårdnad och Ann-Sofie skulle läsa Barn- och Fritid, men vi skulle ändå gå på samma skola... Ska jag vara helt ärlig så saknar jag den tiden som jag och Ann-Sofie hade tillsammans... Under denna sommaren- 05 i slutet av juli började min pappa bli sjuk, han fick en förkylning som inte ville gå över... Någonstans i mitten av augusti började han få ont i mitten av sin mage men han vägrade gå till läkaren, det är samma sak som det har varit innan fick vi till svars av honom.
Under den senare tiden av augusti så börjar han även att kräkas och inte behålla någon av sin mat... Men han bortförklarade även detta, men vi lyckades få iväg honom till läkaren så den 7 sep gick han till läkaren som tog en del prover och så på honom, till svar fick han bara att hans lever värde var lätt förhöjda men det var inget att sjukskriva honom för. Den 9 sep min födelsedag orkade han inte göra något och likaså dagen därpå då vi skulle ha kalas för mig orkade han inte heller göra något han bara satt och åt knappt något. Men vi ägnade inte allt för mycket energi på detta eftersom att han själv sa att allt var bra... Den 11 sep spelade min lillasyster fotbollsmatch nere i Ystad, min far satt då bara rakt upp och ner på en stol och var rent askgrå i sitt huvud och frös... Alla föräldrarna i laget undrade hur det var med honom och dem fick precis samma svar som vi i familjen fått jo då lite ont i magen men annars så är det bra... Nu hade min mamma börjat få nog så senare då vi kom hem sa hon till honom imorgon är det du som går till läkaren, sagt och gjort han gick till läkaren samma prover togs som den 7 sep, nu var både lever och njurvärdena förhöjda, så läkaren skickar min far till akuten... På akuten blir han inskriven som trolig hjärtsvikt, han blir inlagd på avd. 1 på Ystads lasarett med diagnosen hjärtsvikt.
Man gör en MR på min far och ser då på denna att levern är helt fylld av fläckar, diagnosen hjärtsvikt blir då utbytt mot ett frågetecken... För att få reda på vad det är för fel på min far och varför hela hans lever är fylld av fläckar så genomgår han en biopsi... Svaret på detta tar en väldig tid till sist trycker min mamma på om svaret men hon vill inte ha det via telefon, så hon kommer intill Ystad och besöker min pappa precis som hon gjorde varje dag, ner dimper smällen du har levercancer... Min pappa blir både arg och förkrossad, men min mamma hade anat att det var ngt sånt här... Dagen han fick reda på att han hade akut obotlig elakartad levercancer var den 22 sep- 05 på morgonen den 26 sep- 05 somnade han in...
Det här var ett hårt slag mot mig, varför det var såhär tänker jag inte gå in på i detalj här, men jag föll på nytt in i en depression dock inte lika djup som den första... Begravningen kom och allting rullade på vi befann oss i en dvala framför allt min mamma och min syster... Men vi tog oss ur det och så småningom lättade även min depression och ätstörning...
Så idag är jag inte längre deprimerad utan lider istället av ett ångesttillstånd, jag äter antidep. medicin för att inte falla tillbaka in en depression... Resan hit har varit lång men än är den inte slut den här resan kommer inte ta slut förrän jag ligger under jorden och har en sten vid mitt huvud!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar