Mobbning, misshandel, våldtäkter o egna erfarenheter

Idagens samhälle är det så himla många barn som blir mobbade och inte är det någon som sätter stopp för det heller... Ett barn som har blivit mobbat kommer inte till att kunna fungera normalt ute i det samhället som vi lever i idag. Man ska nå upp till vissa normer för att ingen ska trampa på en... Är man inte tillräckligt rik eller inte har tillräckligt med pengar så är det ofta folk klankar ner på en person för det, visst jag sitter inte och säger att det är så för alla som har det svårt hemma. Jag vet personer som har det svårt hemma som inte blivit mobbade. Ser man inte ut som alla andra gör, så är det inte allt för sällan som folk går på och börjar mobba.

Jag förstår inte meningen med mobbning, varför mobba en annan individ? Alla har vi rätt till och vara den vi är och vill vara. Vissa vill faktiskt inte vara som alla andra, sen kan man inte hjälpa om man sticker ut, man kanske är född med en missbildning som inte går och göra någonting åt! Vem har egentligen rätten till att döma en annan person? I mina ögon har ingen rätten till att döma en person, alla har vi våra speciella sätt att vara på, hur vi ser ut, hur vi beter oss och agerar. Ingen har rätten till att säga åt en annan person att det den har på sig eller så är fel, för det är kanske rätt för just den personen. Visst är en person klädd utmanande eller liknande så hade ju jag som ett exempel om jag haft bättre självförtroende sagt mi åsikt till personen MEN jag skulle då även säga varför jag har just den här åsikten.Har jag en åsikt så säger jag varför jag har just den här åsikten. Jag lämnar aldrig en åsikt utan och säga varför jag har den.

Detta här är min egen historia, allt som jag skriver och berättar har hänt mig i det verkliga livet!

Jag vet själv hur det är och bli utsatt för mobbning, jag levde med mobbningen ifrån första dagen jag började skolan fram till höstterminens slut i sjuan. Jag började skolan då jag var 5 (skulle fylla 6 ca 1 månad senare!). Redan den allra första skola dagen blev jag utsatt för mobbning, jag såg inte ut som alla de andra i klassen, jag var kortklippt och såg ut som en kille enligt dem. Redan den här dagen blev jag utsatt för trakasserier så som misshandel och våldtäkt, inför hela min klass och nästan hela skolan drog en kille ner mina byxor så att allting mig könsorgan ja allting blottades. Ibland alla dem som stod där och såg allt var lärare, inte ens dem reagerade eller agerade på något sätt.

Under åren så fortsatte mobbningen, men den blev bra mycket värre nu sa man inte bara saker till mig, man frös mig ute, hörde inte på vad jag sa, avbröt mig, skrattade det jag sa och mycket mer. Då min mamma och pappa undrade var ifrån alla blåmärkena kom sa jag bara att jag trillat och slagit mig, jag vågade inte säga sannningen till dem. Men dem såg att jag var mobbad, rektorn på skolan var inkopplad och allt, men det kvittade ingenting gjordes utan mobbningen fortsatte, likaså slagen och våldtäkterna. Åren gick och klassen skulle upp på högstadiet, varje morgon hade jag sällskap med två personer ifrån min klass, men direkt då vi kom till skolan så ville man inte längre kännas vid mig, så en annan person i klassen som även var mobbad började hänga efter mig och började umgås med mig. Men vad hjälpte detta mig, inte ett dugg jag blev ännu mer mobbad än tidigare, visst misshandelen och våldtäkterna var sedan någon årskurs tillbaka borta.

Den här andra tjejen hon tog efter allt som jag gjorde, det kvittade hur jag än gjorde så gjorde hon likadant, hon tog efter min musiksmak, klädstil ja exakt allt. Vid den här åldern så älskade jag Westlife över allt annat, det var mycket deras musik som gjorde att jag inte släppte taget och försvann från detta livet. Bara för att jag älskade dem över allt så började även hon göra det, i början gjorde det inte mig så mycket, men efter ett tag så blev det bara för mycket. Jag sa till henne att jag inte ville vara med henne och att hon skulle sluta hänga efter mig. Vi blev ovänner inte för att det gjorde mig så mycket, jag var hellre själv än umgicks med henne. Detta slutade i att hon gick och sa till rektorn och rektorn tog mig och henne åt sidan, och hon TVINGADE mig att umgås och ta hand om den här andra tjejen. För helvete såg hon inte att även jag var mobbad? Detta blev bara för mycket för mig.

Till sist blev allting bara för mycket för mig , så jag försökte ta mitt liv, detta var något som varken min mamma eller pappa visste om, förrän min mamma fick reda på det långt långt senare. Mobbningen var ju inte bara i skolan utan även utanför. Utanför skolan så var det på fotbollen som mobbningen var, ingen ville vara med mig då vi skulle vara två och två på olika övningar, jag fick alltid vara med någon av mina tränare. Visst det gjorde inte mig något att jag fick vara med mina tränare på övningarna, men jag kände ändå inget samspel med de andra spelarna i laget.

I skolan hade vi en mobbningdag var vi satt och pratade om mobbning i klassen, och frågan kom upp är det någon som ni tycker ä mobbad i klassen? Alla gav ett enheltigt svar NÄ, jag satt baraa tyst och sa ingenting. Det var inte ens en gång värt att jag öppnade min mun, ingen hade ändå lyssnat. Det kom en dag då vi haft idrott och en tjej i klassen som jag varit kompis med på dagis, hade blivit ledsen under idrottslektionen och låst in sig på toan, jag stannade kvar och väntade på att hennes mamma skulle komma. Idrottsläraren var där och frågan kom upp om den här personen var mobbad, jag visste ingenting men där var en annan tjej som med stod där och hon sa ja där är ett par tjejer i klassen som är taskiga mot henne. Och jag sa även att jag var mobbad, den här tjejen som var med sa till mig rätt i mitt ansikte du är inte alls det mobbad, jag svarade inte utan väntade bara på att den andra tjejens mamma skulle komma.

Då jag väl kom hem försökte jag på nytt ta mitt liv, genom att jag gick ner till var tågen gick och började gå på spåret, men inget tåg kom och tur är väl kanske det tycker vissa och andra tycker väl bara att det är synd! Mina föräldrar började nu ana oråd att någonting absolut inte stod rätt till, plus att min mamma hade gått och brutit sin fotled, så vi åkte iväg för att kolla på ett visningshus ur Älvshus, vi föll direkt för det så det hela slutade med att vi byggde nytt hus i Skurup. Äntligen var det slut på allt detta plågande, utfrysandet och allt...

Men trots att vi flyttat satt ärren fortfarande kvar, än idag mer än 6 år sen detta slutade har jag sjukt svårt att lita på folk och tro på folk, jag har skurit mig så många gånger och försökt få slut på minnena... Det är ofta då jag blundar som minnena kommer tillbaka, som jag kan se slagen komma mot mig, känna smärtan, höra orden och allt!!! Jag går och får hjälp men det hjälper inte minnena finns kvar, ärren finns kvar!!! Detta har gjort mig till den personen som jag är idag, hade inte detta hänt mig så hade jag varit en helt annorlunda person. Jag hade kanske till och med hade kunnat tycka om mig själv, det är något som jag aldrig kommer få svar på!!! För allting har hänt och det har berört mig så pass djupt att allting finns kvar... Jag vågar inte lita på folk eftersom att så pas många har lurat mig och gjort mig illa under en så pass lång tid... Jag kan inte hjälpa det men så är min verklighet!!! Jag är verkligen ledsen för det alla mina läsare!!!